Therese Nerpin

Vänner för livet
Återigen i Halmstad efter att ha hämtat ny energi hemma i Östersund. Det finns inget som ger mig så mycket glädje som min familj, mina vänner och att bara få vara där man hör hemma. 
I helgen pratade jag med en gammal vän som just flyttat upp till Östersund igen, han sa "Jag fick rysningar när jag flyg in över Östersund, man ser alla dessa platser och alla minnen man har, visst kommer alltid detta vara vårt hem?" ja, precis så är det.
Det är så sjukt att man kan bilda så starka band med vissa människor, människor man känt nästan hela sitt liv men också människor som man bara känt i något år. Efter en vecka hemma i Östersund så känner jag mig så himla tacksam för de fantastiska människor jag har i mitt liv som för alltid komma ligga mig väldigt varmt om hjärtat, oavsett hur lång tid det går mellan gångerna vi ses är det lika underbart när man väl gör det. Ibland så önskar man att man kunde spola tillbaka tiden tills när man träffade dessa människor dagligen, men jag är egentligen bara så tacksam över att de finns kvar i mitt liv än idag och tack vare att tiden inte står stilla har jag mött vänner för livet här nere med. 
Ni, mina vänner, ni gör mig och det älskar jag er verkligen för. 
 
 
 
 
mitt hemma kommer alltid vara ösd
Östersund, en håla där alla vet allt om dig utan att du vet någonting om dig själv eller en fantastiskt vacker stad som alltid känns som hemma? Det beror nog på vem du frågar. Det finns för många som "hatar" sin hemstad och bara vill därifrån, kanske för att utforska övriga världen eller kanske för gott. För mig är det väldigt viktigt att älska vart man kommer ifrån, att oavsett vart man befinner sig i både livet och världen alltid ha minst ett ställe som känns som hemma och som en trygg punkt, Östersund kommer alltid vara den platsen för mig.
Där finns både min familj, mina vänner & oändligt med minnen att bli påmind om när man åker genom staden, går ner till båthamnen eller chillar i badhusparken. Jag är en sån människa som behöver trygghet och gillar egentligen inte stora förändringar och att komma tillbaka till den absolut tryggaste punkten i mitt liv ger mig verkligen ro i själen. Imorgon åker jag äntligen hem igen några dagar, även fast det kanske inte är samma stad jag växte upp i eller som när jag faktiskt bodde där för 2 år sedan så kommer det alltid vara en plats jag åker till för att ladda om och samla energi. 
 
 
Till mitt 18 åriga jag, du grejade det.
Här om dagen fick jag en fråga av en väldigt nära vän till mig, "om ditt 18 åriga jag skulle kunna se på dig själv hur du är & vad du gör idag, hur skulle du reagera då tror du?". Det kan vara den svåraste frågan jag fått någonsin faktiskt. Innan jag fick frågan har jag aldrig någonsin tänkt på det, som hon sa så går man lätt på autopilot och tänker inte ofta efter vad man faktiskt presterar eller åstadkommer i livet, kanske bara för att saker sker av sig självt.
På sommaren för 4 år sedan, när jag var 18 år bodde jag hemma i Östersund med min familj, hade precis tagit studenten och var egentligen så himla nöjd med livet. Skolan var över, för jag skulle nog aldrig plugga igen. Jag jobbade lite extra på mina föräldrars företag samtidigt som jag spelade och tränade mycket golf. Jag hade nog ingen riktig plan på vad jag ville göra längre fram i livet men flytta var egentligen inget alternativ, jag hade dock pratat om det några gånger men det kändes väldigt långt borta och inte riktigt som min grej, jag hade en lugn, skön och trygg vardag hemma i Östersund, varför byta ut det mot något som kunde gå så fel? 
Om den jag var då skulle se mig just nu skulle hon antagligen kissa på sig av rädsla & aldrig tro det var sant. Jag är faktiskt förvånad att den personen tog sig från Östersund, flyttade till en stad där hon verkligen inte kände en enda person, började plugga en linje som ska ta 4 år, lämnade allt och verkligen tog en risk för en gångs skull. Ni som inte kände mig då förstår nog inte hur knäppt det egentligen är. Idag, 4 år senare sitter jag här och har gjort några av de saker jag verkligen aldrig trodde skulle hända, sånt som var helt utanför min comfortzone och jag är så himla tacksam. Jag är så fruktansvärt tacksam för att den personen lät sig själv göra något obekvämt & lät sig själv växa. Under dessa 4 år har jag vuxit så mycket på många olika vis. Jag har lärt mig lita på mig själv, jag har lärt mig vem jag är & vill vara som person. Jag är inte samma människa jag var när jag var 18, ja är den & så mycket mer.
Det är så sjukt vad livet ger oss och ännu sjukare att man inte tar till sig det. Tänk att det har gått 4 år och jag har gått igenom alla dessa saker utan att en enda gång tänka efter, klappat mig själv på axeln och säga du grejade det. 
Så till mitt 18 åriga jag, tack för att du tog ett beslut som jag vet var så jobbigt för dig, tack för att du gett mig ett liv jag älskar. Du grejade det.