Therese Nerpin

två av fyra
Mitt i allt tentaplugg inför den sista tentan för detta skolåret så hinner jag tänka lite över att jag snart gått två år på högskolan i Halmstad. Jag har alltså snart bott här i två hela år. Det är så knäppt att något man inte ens trodde skulle hända och något som kändes så läskigt och jobbigt har paserat med 2 år och jag klarar av det okej.
Jag åkte ner hit, 90 mil söder om Östersund, för att främst ge golfen en riktigt chans men också för att plugga i 4 år. Men tänk så mycket mer jag fått. Vänner jag är säker på att jag kommer ha livet ut, träning i världsklass, minnen som jag aldrig någonsin kommer glömma och en underbar pojkvän som jag mest troligt aldrig hade mött annars.  
Jag funderar ofta på vem jag hade vart idag och vad jag hade haft för mig om jag inte packat ihop mitt lilla rum i min ännu mindre bil och flyttat hit ner, jag vet inte, men jag tror inte jag ser ett liv jag hade velat ha. 4 år som jag önskade skulle gå fort är nu mera 2 år jag önskar skulle vara resten av mitt liv, jag vet att detta är en miljö jag trivs i trots att det ibland känns förjävligt, jag försöker suga i mig varje sekund av vardagen även fast man ibland stressar igenom den för att den ska ta slut. 
Detta får mig att tänka på alla de saker man sagt nej jag vill inte åt eller alla det saker man vart rädd att pröva för man inte vågat, hade någon av dem sakerna gett mig lika mycket som det här? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag är mig själv evigt tacksam för att jag tog mig i kragen och lämnade allt vad jag kände till om vardagen och tog mig hit ner. 
 
 
5 år
För 10 år sedan träffade jag för första gången en människa som kom till att betyda allt för mig, och idag för 5 år sedan såg jag henne för sista gången. 
 Det finns egentligen så mycket jag vill berätta för er om henne men oavsett vad jag skulle säga skulle det aldrig få er att förstå hur underbar hon var rakt igenom. En person som alltid ser det positiva i allt, som kan skratta åt det mesta, som alltid ler och som alltid fick alla runt om henne att må bra. En sådan person var min bästavän, en sådan person är min bästavän, hon är fortfarande. 
 Det är så sjukt när jag tänker på det, att jag inte träffat dig på 5 år, jag hör dig ju fortfarande, ditt skratt, din röst och när du intensivt berättar en historia på 1 timme om vad du drömde för något inatt. Saker vi gjorde och minnen vi har, det är sånt jag lever för, jag tänker på det varje dag och hur glada vi var. Jag tänker på dig konstant och hur livet hade sett ut om du fått leva det med oss andra, vart du skulle vara någonstans just nu och vad du skulle göra för något. 
 Hur kan någon som är så verklig bara försvinna? Någon som jag träffade i princip varje dag, pratade med i telefon, dygnade i båthamnen med för att få se soluppgången, sånt försvinner aldrig, du kommer ju aldrig försvinna. Tack för att du gav mig 5 fantastiska år som jag för alltid kommer minnas med ett leende på läpparna, tack för att du gjort mig till den jag är idag och tack för att just du är min bästavän. 
I love you
 
Vänner för livet
Återigen i Halmstad efter att ha hämtat ny energi hemma i Östersund. Det finns inget som ger mig så mycket glädje som min familj, mina vänner och att bara få vara där man hör hemma. 
I helgen pratade jag med en gammal vän som just flyttat upp till Östersund igen, han sa "Jag fick rysningar när jag flyg in över Östersund, man ser alla dessa platser och alla minnen man har, visst kommer alltid detta vara vårt hem?" ja, precis så är det.
Det är så sjukt att man kan bilda så starka band med vissa människor, människor man känt nästan hela sitt liv men också människor som man bara känt i något år. Efter en vecka hemma i Östersund så känner jag mig så himla tacksam för de fantastiska människor jag har i mitt liv som för alltid komma ligga mig väldigt varmt om hjärtat, oavsett hur lång tid det går mellan gångerna vi ses är det lika underbart när man väl gör det. Ibland så önskar man att man kunde spola tillbaka tiden tills när man träffade dessa människor dagligen, men jag är egentligen bara så tacksam över att de finns kvar i mitt liv än idag och tack vare att tiden inte står stilla har jag mött vänner för livet här nere med. 
Ni, mina vänner, ni gör mig och det älskar jag er verkligen för.